FÖRLOSSNINGSHISTORIA #3
Hmm kan ju försöka skriva ner min berättelse också!!
Jag hade under hela graviditeten mått bra, sånär som på illamående de första 3 månaderna. Kände aldrig av sammandragningar eller förvärkar, så mot slutet började jag oroa mig för att jag inte skulle känna när det hela startade.
Hade BF den 13/11 och gick på den sista kontrollen hos MVC den 10/11. Hade lite högre blodtryck än önskat så barnmorskan bad mig att komma tillbaka den 12/11 för att lämna urinprov samt ta nytt blodtryck.
Berättade även för BM om mina tankar kring förvärkar resp. riktiga värkar. Och hon sa att jag, utan tvekan, skulle känna när det hela började. Avsaknaden utav förvärkar förklarade hon genom att alla är olika, men också att jag möjligtvis hade hög smärttröskel. Hennes svar lugnade mig något iallafall.
Hursom helst så kunde pojkvännen inte köra mig till MVC på torsdagen, så jag fick fjäska lite för min mor som så lämpligt jobbade kring stockholm och därför sov hemma hos oss onsdag samt torsdag natt. Hon körde mig dit på morgonen, sedan lämnade hon av mig i Uppsala där jag fick ta bussen hem igen.
Alla prover var för övrigt bra och ny tid bokades in hos MVC veckan efter, för bebis verkade ju trivas hyggligt inne i magen och visade inte alls tecken på att vilja komma ut.
Väl hemma var allt lugnt som vanligt, inga känningar alls. Pojkvännen ringde och berättade att kompisen föreslagit bio+resturang senare på kvällen, självklart tyckte jag, bäst att passa på medans man kan.
Sagt o gjort, vi kollade på bio och åt på resturang. Kring 22.00-23.00 var vi hemma igen. Sa godnatt o gick o lade oss. Han väl knappt somna innan jag började få något som liknade mensvärk. Klockan var då ungefär 00.30. Sa till killen att nu är det nog på G. I början gjorde det inte så ont, men smärtan blev värre o värre.
Minndes ju dock allt man läst & hört att ''första barnet kan ta flera daagar!'', så jag tänkte att jag står ut ett tag innan jag ringer till förlossningen.
Klarade det en timme, så vid 01.30 ringde jag och bad om att få komma in.
''-Är du förstföderska??''
''-Jaa, jo det är jag..''
''-Men då tar det MINST 10-12 timmar till. Ring tillbaka senare''
Sedan minns jag att hon började förklara mer detaljerat om när jag skulle ringa tillbaka, då värkarna var si o så långa o med det mellanrummet.. Men just när hon informerade om det kände jag att ''Shit nu spyr jag..!''
Tantan vägrade sluta prata och jag försökte verkligen hålla tillbaka allt som gick. Önskade dessutom för allt i världen att hon bara skulle prata klart o lägga på... Tillslut gick det dock inte att hålla tillbaka längre så jag skyndade mig in i badrummet och satt på knä vi toaletten sista minuten utav samtalet..
Fick, förutom middagen, ur mig ''Mm..'' , ''Aaa..'' mellan hulkningarna som svar på hennes info.. Tror dock att jag lyckades spy lagom tyst för en gång skull för hon verkade inte ana någonting.. Minns bara att hon avslutade det hela nått i stil med ''.... så.. Klarad du dig nu då??''. Jag svarade ja, fast helst av allt hade jag nog velat vara halvvägs in till sjukhuset vid den tidpunkten.
Tänkte att jag måste försöka vila (för sova går då inte med den smärtan!) ett tag, hann lägga mig på sängen innan jag kastade mig in på toan. Har nog aldrig i hela mitt liv kännt mig så galet skitnödig! Å där inne satt jag. Började dock fundera efter ett tag varför jag satt där å tröck å tröck å tröck men inte sket jag inte.
Kände att det här går ju inte, så jag valde att förflytta mig till badkaret. Det ska ju vara en trevlig smärtlindrare i latensfasen. Hjälpte lite grann att bada..
I typ 15 minuter. Sen skrek jag till killen att komma NU. Beklagade mig säkert en hel del att jag hade så ont o tyckte så synd om mig själv. Han frågade vad han kunde göra och jag sa ''Hämta mamma''. Han skynda bort till gästrummet och väckte henne. Hon kom dit och jag sa till henne att ''du måste ringa förlossningen och säga att jag vill komma NU, jag skiter i om dom säger nej, jag åker NU.''
(Pojkvännen är fransk och vi pratar bara engelska, därför slapp han ringa..)
Hon ringde och samma visa igen, ''är hon förstföderska??'', ''Jaa...'', ''Men då tar det MINST 10-12 timmar till'' , ''Jo, men hon säger att det är påväg NU'' , ''Nej för förstföderskor tar det alltid väldigt lång tid, jag skulle tippa på minst ett par timmar till'' .... och så pågick det ett tag. Ingen cred till den barnmorskan...
Jag fortsatte att böna och be om att åka in ändå. Och både killen & mamma tyckte att åk in iallafall. Var väl på G att ta mig upp ur badet för att sedan pallra oss ut till bilen då en kraftig värk kom och i och med den smällde det till och allt vatten i badkaret blev röd, brun aktigt.. Ingen förstod väl då men nu har vi alla kommit fram till att där gick vattnet.
Jag gick iallafall upp ur badet då det hände, sa direkt att ''Sorry guys, men jag åker INGENSTANS nu'' Mamma satte igång o ringa ambulans istället.. Lyckades på något vis ta mig till sovrummet. La mig ner på sängen o rätt som det var hörde jag hur det plaskade till och allt tryck släppte.. sååå skönt... Pojkvännen stod brevid och i samma veva som det hände skrek han''OH FUCK!!'', sekunderna efter hördes ett litet skrik och först då förstod jag att bebisen var född!! klockan 03.00!
20 minuter senare kom ambulansen..
Vi hade tur att lilla Sateen föddes frisk och att allt gick så bra, eftersom vi var helt själva utan någon direkt hjälp. Alla som kom fram till mig på sjukhuset var såå imponerade att det gick så fort. 2½ timme från första känning till bebisen ute är inte så illa pinkat!
Och angående pojkvännens reaktion så skäms han ännu att det var dom första orden dottern fick höra i sitt liv.. ;)
Jag hade under hela graviditeten mått bra, sånär som på illamående de första 3 månaderna. Kände aldrig av sammandragningar eller förvärkar, så mot slutet började jag oroa mig för att jag inte skulle känna när det hela startade.
Hade BF den 13/11 och gick på den sista kontrollen hos MVC den 10/11. Hade lite högre blodtryck än önskat så barnmorskan bad mig att komma tillbaka den 12/11 för att lämna urinprov samt ta nytt blodtryck.
Berättade även för BM om mina tankar kring förvärkar resp. riktiga värkar. Och hon sa att jag, utan tvekan, skulle känna när det hela började. Avsaknaden utav förvärkar förklarade hon genom att alla är olika, men också att jag möjligtvis hade hög smärttröskel. Hennes svar lugnade mig något iallafall.
Hursom helst så kunde pojkvännen inte köra mig till MVC på torsdagen, så jag fick fjäska lite för min mor som så lämpligt jobbade kring stockholm och därför sov hemma hos oss onsdag samt torsdag natt. Hon körde mig dit på morgonen, sedan lämnade hon av mig i Uppsala där jag fick ta bussen hem igen.
Alla prover var för övrigt bra och ny tid bokades in hos MVC veckan efter, för bebis verkade ju trivas hyggligt inne i magen och visade inte alls tecken på att vilja komma ut.
Väl hemma var allt lugnt som vanligt, inga känningar alls. Pojkvännen ringde och berättade att kompisen föreslagit bio+resturang senare på kvällen, självklart tyckte jag, bäst att passa på medans man kan.
Sagt o gjort, vi kollade på bio och åt på resturang. Kring 22.00-23.00 var vi hemma igen. Sa godnatt o gick o lade oss. Han väl knappt somna innan jag började få något som liknade mensvärk. Klockan var då ungefär 00.30. Sa till killen att nu är det nog på G. I början gjorde det inte så ont, men smärtan blev värre o värre.
Minndes ju dock allt man läst & hört att ''första barnet kan ta flera daagar!'', så jag tänkte att jag står ut ett tag innan jag ringer till förlossningen.
Klarade det en timme, så vid 01.30 ringde jag och bad om att få komma in.
''-Är du förstföderska??''
''-Jaa, jo det är jag..''
''-Men då tar det MINST 10-12 timmar till. Ring tillbaka senare''
Sedan minns jag att hon började förklara mer detaljerat om när jag skulle ringa tillbaka, då värkarna var si o så långa o med det mellanrummet.. Men just när hon informerade om det kände jag att ''Shit nu spyr jag..!''
Tantan vägrade sluta prata och jag försökte verkligen hålla tillbaka allt som gick. Önskade dessutom för allt i världen att hon bara skulle prata klart o lägga på... Tillslut gick det dock inte att hålla tillbaka längre så jag skyndade mig in i badrummet och satt på knä vi toaletten sista minuten utav samtalet..
Fick, förutom middagen, ur mig ''Mm..'' , ''Aaa..'' mellan hulkningarna som svar på hennes info.. Tror dock att jag lyckades spy lagom tyst för en gång skull för hon verkade inte ana någonting.. Minns bara att hon avslutade det hela nått i stil med ''.... så.. Klarad du dig nu då??''. Jag svarade ja, fast helst av allt hade jag nog velat vara halvvägs in till sjukhuset vid den tidpunkten.
Tänkte att jag måste försöka vila (för sova går då inte med den smärtan!) ett tag, hann lägga mig på sängen innan jag kastade mig in på toan. Har nog aldrig i hela mitt liv kännt mig så galet skitnödig! Å där inne satt jag. Började dock fundera efter ett tag varför jag satt där å tröck å tröck å tröck men inte sket jag inte.
Kände att det här går ju inte, så jag valde att förflytta mig till badkaret. Det ska ju vara en trevlig smärtlindrare i latensfasen. Hjälpte lite grann att bada..
I typ 15 minuter. Sen skrek jag till killen att komma NU. Beklagade mig säkert en hel del att jag hade så ont o tyckte så synd om mig själv. Han frågade vad han kunde göra och jag sa ''Hämta mamma''. Han skynda bort till gästrummet och väckte henne. Hon kom dit och jag sa till henne att ''du måste ringa förlossningen och säga att jag vill komma NU, jag skiter i om dom säger nej, jag åker NU.''
(Pojkvännen är fransk och vi pratar bara engelska, därför slapp han ringa..)
Hon ringde och samma visa igen, ''är hon förstföderska??'', ''Jaa...'', ''Men då tar det MINST 10-12 timmar till'' , ''Jo, men hon säger att det är påväg NU'' , ''Nej för förstföderskor tar det alltid väldigt lång tid, jag skulle tippa på minst ett par timmar till'' .... och så pågick det ett tag. Ingen cred till den barnmorskan...
Jag fortsatte att böna och be om att åka in ändå. Och både killen & mamma tyckte att åk in iallafall. Var väl på G att ta mig upp ur badet för att sedan pallra oss ut till bilen då en kraftig värk kom och i och med den smällde det till och allt vatten i badkaret blev röd, brun aktigt.. Ingen förstod väl då men nu har vi alla kommit fram till att där gick vattnet.
Jag gick iallafall upp ur badet då det hände, sa direkt att ''Sorry guys, men jag åker INGENSTANS nu'' Mamma satte igång o ringa ambulans istället.. Lyckades på något vis ta mig till sovrummet. La mig ner på sängen o rätt som det var hörde jag hur det plaskade till och allt tryck släppte.. sååå skönt... Pojkvännen stod brevid och i samma veva som det hände skrek han''OH FUCK!!'', sekunderna efter hördes ett litet skrik och först då förstod jag att bebisen var född!! klockan 03.00!
20 minuter senare kom ambulansen..
Vi hade tur att lilla Sateen föddes frisk och att allt gick så bra, eftersom vi var helt själva utan någon direkt hjälp. Alla som kom fram till mig på sjukhuset var såå imponerade att det gick så fort. 2½ timme från första känning till bebisen ute är inte så illa pinkat!
Och angående pojkvännens reaktion så skäms han ännu att det var dom första orden dottern fick höra i sitt liv.. ;)
Kommentarer
Trackback
