KRYSTVÄRKAR
Jag har efterlyst lite ämnen att ta upp här på bloggen och ett utav önskemålen handlade om krystvärkar. De flesta man pratar med säger att det känns skönt att när man äntligen kommit så långt i förlossningen så är man glad att man får delta och kämpa och inte bara ligga och kvida och ha ont. Jag kan hålla med litegrand. SKÖNT är dock fel ord....dock så känns det som man är mer delaktig och som att man verkligen gör något konkret för att få ut barnet. Man trycker på och hoppas att underredet ska hålla.
Som någon skrev så känns det ibland som att man ska BAJSA ut ungen. Ur bajshålet alltså. Trycket är ju i det här skedet ENORMT! Det går knappt att beskriva hur SKIIIIIITNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖDIG man känner sig, man känner sig så bajsig så man tror att man ska skita ner hela rummet!
Själv har jag vid 2 av förlossningarna sagt åt barnmorskan att flytta på sig så hon inte blir nedskiten. Båda barnmorskorna har skrattat och sagt..."Näähääää du, det gör du inte!" Jag tror dock att hon ljög just där och då och tänkte att "Fyyy fan, kul jobb man har, elefantmorsor som skiter ner en dagligen!" Aja, hon får skylla sig själv, jag varnade henne!
Man skiter ju lite oxå, men fokus ligger ju på det där huvudet som tittar ut ur pullan lite då och då. Här någonstans händer något med kroppen som är obeskrivligt. Här händer det som många brukar kalla för att ha URKRAFTER. Någonstans ifrån har man en liten extrakraft som sätter in just här. Man kan ha legat i värkar i timtal, värkarna har rivit och slitit i kroppen så att man tror att man inte klarar av nåt mer. Men när det där lilla konformade huvudet börjar sin färd ner mot öppningen så är det nåt i en som exploderar. Det är en styrka som är så stark så om man skulle omvandla den till elektricitet så skulle man köra runt hela sverige...på sant!!
Ska inte glömma säga att det där konformade huvudet gör en del smärta där i hålet. Det känns som att man spricker upp till mitten av ryggraden..... MEN... man klarar det. Man känner att man fixar det, fast hela pullan spricker, bara ungjäveln kommer ut!!!
Det här är väldigt olika hos alla mammor...ungefär lika olika som våra ungar ser ut. En del upplever krysta som skönt, en del som om de ska dö, en del som "a piece of cake", en del som något man bara måste genomgå. Hur det än är så går det.... oftast, om inte livmodern och mamman är för trötta eller att bebisen på nåt sätt fastnar eller inte sjunker ner.
Coolt är bara förnamnet vad jag känner för just krystvärkar, för herregud vad en krystvärk tar över ens kropp. Den gör så att jag skriker och vill trycka på så att nyckelbenen landar på väggen längst bort i rummet. En krystvärk är en sån urkraft som får mig att med min egna kropp föda fram det där blöta varma barnet att ta sitt första andetag. Bara jag, och min bebis med sin rotation och den styrka som vi blivit begåvade med....
FANTASTISKT är bara förnamnet.
Som någon skrev så känns det ibland som att man ska BAJSA ut ungen. Ur bajshålet alltså. Trycket är ju i det här skedet ENORMT! Det går knappt att beskriva hur SKIIIIIITNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖDIG man känner sig, man känner sig så bajsig så man tror att man ska skita ner hela rummet!
Själv har jag vid 2 av förlossningarna sagt åt barnmorskan att flytta på sig så hon inte blir nedskiten. Båda barnmorskorna har skrattat och sagt..."Näähääää du, det gör du inte!" Jag tror dock att hon ljög just där och då och tänkte att "Fyyy fan, kul jobb man har, elefantmorsor som skiter ner en dagligen!" Aja, hon får skylla sig själv, jag varnade henne!
Man skiter ju lite oxå, men fokus ligger ju på det där huvudet som tittar ut ur pullan lite då och då. Här någonstans händer något med kroppen som är obeskrivligt. Här händer det som många brukar kalla för att ha URKRAFTER. Någonstans ifrån har man en liten extrakraft som sätter in just här. Man kan ha legat i värkar i timtal, värkarna har rivit och slitit i kroppen så att man tror att man inte klarar av nåt mer. Men när det där lilla konformade huvudet börjar sin färd ner mot öppningen så är det nåt i en som exploderar. Det är en styrka som är så stark så om man skulle omvandla den till elektricitet så skulle man köra runt hela sverige...på sant!!
Ska inte glömma säga att det där konformade huvudet gör en del smärta där i hålet. Det känns som att man spricker upp till mitten av ryggraden..... MEN... man klarar det. Man känner att man fixar det, fast hela pullan spricker, bara ungjäveln kommer ut!!!
Det här är väldigt olika hos alla mammor...ungefär lika olika som våra ungar ser ut. En del upplever krysta som skönt, en del som om de ska dö, en del som "a piece of cake", en del som något man bara måste genomgå. Hur det än är så går det.... oftast, om inte livmodern och mamman är för trötta eller att bebisen på nåt sätt fastnar eller inte sjunker ner.
Coolt är bara förnamnet vad jag känner för just krystvärkar, för herregud vad en krystvärk tar över ens kropp. Den gör så att jag skriker och vill trycka på så att nyckelbenen landar på väggen längst bort i rummet. En krystvärk är en sån urkraft som får mig att med min egna kropp föda fram det där blöta varma barnet att ta sitt första andetag. Bara jag, och min bebis med sin rotation och den styrka som vi blivit begåvade med....
FANTASTISKT är bara förnamnet.
Kommentarer
Trackback
