Bajsar man på förlossningen?

När jag fick mitt första barn så var det det största rent känslomässigt som hänt mig. När han kom ut var jag ömsom hysterisk, ömsom chockad, ömsom överväldigad. LYCKA!! Mina ben skakade och jag kunde inte förstå att den där varma blöta lilla lilla kroppen på min mage var min bebis som legat därinne i evigheters evigheter. Efter 4 dagar stod jag i duschen och bara grät. Brösten var gigantiska och värkte sönder mig, jag kände mig som en looser som undrade om jag nu ångrade att vi skaffat barn, ansvaret som mamma kändes överväldigande och som något jag underade om jag ens skulle klara av?! 

Jag tänkte prata lite om det. En del får ingen lyckokänsla när barnet föds utan känner att dom är glada att dom klarade förlossningen och bara vill vara ifred. En del känner lycka för att efter någon dag hamna i en slags depression!

Det finns något som kallas baby blues, precis som dom skriver på sidan kan man tro att det är en skabbig jazzplatta det pratas om. Det är det inte, det är nåt riktigt jobbigt och jäkligt skrämmande för nyblivna mammor som förväntas älska det där rosa knytet med hela sin kropp, och inte gör det!

Vad är babyblues då?

* En slags depression som tillstöter när man fött barn, oftast som starkast ca 4 dagar efter förlossning.
* En del känner av sin baby blues i några dagar, en del i flera månader.
* 70-80 % av alla nybllivna mammor får någon slags baby blues.
* Några få utvecklar sin baby blues till postnatal depression, en deprimerad mamma som knappt klarar det vardagliga livet och ingorerar sitt barns behov och använder fysisk bestraffning.
* 1-3 av 1000 nyblivna mammor drabbas av postnatal psykos vilket är en mycket allvarlig åkomma då mamman kan lida av bl a hallucinationer samt vanföreställningar och stor risk för att skada sig själv eller sitt barn är överhängande. Dessa mammor behöver omedelbarn läkarvård.
* Anledningen till att man drabbas av baby blues är troligen att östrogen halten sjunker drastiskt 24-48 timmar efter att man fött barn.
* Har man under minst 2 veckor, varje dag känt sig nere och ledsen, att man har brist på energi och inte orkar, skuldtyng, värdelös och att man inte kan glädjas åt saker man i vanliga fall kan glädjas åt kan det vara tal om en depression.


Vad gör man åt saken?

Prata om saken med dina nära och kära, dina vänner, andra mammor. Man är absolut inte ensam om att känna som man gör!
Be om hjälp, pappan spelar en stor roll. Han kan hjälpa till vid matning, även på natten. Se till att du får vila. Få hjälp med hushållssysslorna.
Se till att få tid till dig själv, sov, ta ett varmt bad med tända ljus och läs en tidning, stoppa i öronproppar och sov en stund. Gå ut på en ensam promenad och andas in frisk luft!
Börja med små steg att se till att göra 1 sak per dag, bli inte arg om du inte klarar det.
Se till att ta dig ut en liten stund varje dag, frisk luft och dagsljus gör dig gott!

OJOJ...nu har man vart frånvarande länge, min bebis har varit sjuk och all min tid har gått åt att ta hand om honom. Så är det med det...

Idag läser jag en artikel i Expressen som Calle Schulman skrivit. Jag känner med honom och vet EXAKT vad han pratar om!

Det handlar om missfall. Det handlar om det vidriga som faktiskt händer många utav oss som "tror" att de ska bli föräldrar. Det har hänt oss, det har hänt mina vänner, det har hänt mina släktingar.
Jag har själv fått 4 missfall i mitt liv. Jag har haft 2 utomkvedshavandeskap i mitt liv. Det har vart ett helvete rakt igenom och något som är fruktansvärt att gå igenom.

Calle pratar om att man rekommenderas att inte berätta för hela världen om sin graviditet förrän man gått dessa känsliga 12 veckor av sin graviditet. Jag håller med honom i varje ord han skriver i artikeln.
Jag har aldrig väntat och är överlycklig över det. Jag har alltså inte behövt berätta 2 historier när jag berättat om mitt missfall. Jag har gjort så som jag tror att man mår bäst av. ÖVERLYCKLIG av graviditeten och med lycka berättat det, sedan OMÄNSKLIGT LEDSEN över mitt missfall och gråtande berättat det.
Vi har aldrig behövt tiga oss igenom mina missfall, vi har fått stöttning från nära och kära som följt oss hela vägen från start och oxå dom fått dela både lycka osh sorg med oss. Den förståelsen jag fått har hjälpt mig mycket i min egen sorg. Tänk om vi gått gå igenom allt i tystnad och fått dölja det vi genomgår... NÄÄ, jag förespråkar att berätta! För hela världen...vad som än händer.

Jag beklagar alla missfall i heöa världen, det är en oerhörd sorg och det ger en massa frågetecken som man aldrig får svar på. Min egen tröst har alltid varit att det inte var meningen den här gången, det här fostret skulle inte få komma till världen. Jag har gråtit floder, släppt ut det och varit arg på världen. Dock så släppte jag aldrig hoppet... och till slut kom han till oss.... vår bebis!

För mig har det alltid funnits en dold dröm att bli gravid tidigt i mitt liv. Inte att jag sagt "Jag ska bli gravid tidigt" men jag har sett mig själv som en ung mamma. Den dagen det blev verklighet visste jag inte riktigt vad fan jag snackat om?! Drömmar, fantasier och visioner är miljoners mil ifrån verklighet. När man får det daskat i ansiktet tappar man fotfästet totalt!

Jag levde tillsammans med en kille som jag förlorat min oskuld till. Jag hade vart ihop med honom sen jag var 14 år. Vi hade aldrig pratat om barn på det sättet utan mer skämtat om det. Jag var ju bara 19 år...... Jag mellanblödde och kunde inte riktigt förstå varför eftersom jag aldrig tidigare gjort det.
Gick till en gynekolog. Hans händer var stora som dasslock och hans glasögon var lika tjocka som botten på en Trocadero flaska. Han kollade, hummade lite för sig själv och sen sa han. 

"Du är gravid!" 

"What????" jag höll på att trilla av gynekologstolen. "Men hur är det möjligt?" undrade jag.

"Ja, hur tror du?" frågade han och log lite. "Dock så ser det ut att bli ett missfall" donglade han till med.

Jag blev hemskickad och fick veta att jag skulle ligga och ta det lugnt och att det kunde göra lite ont. Det var tidigt i graviditeten så det fanns ingen anledning att skrapa eller något sådant.
Min dåvarande killes kommentar till det hela var: "Kanon, då vet man ju att grabben funkar" sa han och tog sig i skrevet. Japp, det var ju kul för dig att din pillesnopp funkar men min lilla snipa verkar inte ha funkat korrekt då den stöter bort det tänkte jag för mig själv.

Jag fick ont så ända in i helvetet. Det rev och slet men jag försökte väl intyga mig själv om att allt var som det skulle. Min kille drog o träna och jag drog hem till mamma. Det blev värre och värre och slutade med ilfärd till sjukhus. Efter ultraljud och blodprover konstaterade de att jag fått utomkvedshavandeskap!

1 vecka på sjukhus och efter otaliga tester visade det sig att min kropp skött om det själv. Det blir ett missfall där kroppen till slut stöter ut embryot som fastnat.

Jag kom hem och efter 3 veckor gjorde jag slut med min kille sen 7 år tillbaka.